Tänk om vi kunde börja om. Tänk om vi kunde göra nya val från vår dåtid. Farliga tankar tänker ni, inte sant? Jag skulle vilja påstå att det beror på. Är det i syfte att ändra det förflutna eller rätta det beteendet som finns idag till det bättre? Se & lära?

 

Ibland önskar jag att det första allternativet inte skulle vara så farligt som det faktiskt är. För det finns dagar jag inte önskar något annat än att det var fysiskt möjligt. Ni vet det där med att kunna ändra på dåtiden. Enbart just pga hur trött, sliten, less & uttömmande den nutida livssituationen kan vara pga dåtidens efterlsäppande biverkningar.  

 

Hur tar man sig ur en situation som man helt omedvetet har satt sig själv i? För det är en sak att se sina tidigare brister & det är en annan sak att faktiskt hitta de rätta verktygen för att ta sig upp på det rätta spåret igen. I & med det krävs en hel hög med mod, driv, energi & glöd. I vissa fall är det just de som tagits ifrån en & då är starten till den rätta vägen lite längre bort än för andra. Man lär börja djupare, man lär börja längre ifrån sitt sanna mål, dröm, vision, ja vad du än vill benämna det som. 

 

Att skriva detta gör mig en aning stressad. För jag vet att inget av det är enkelt. Det är inte alltid enkelt att "göra om & göra rätt". Men att minnas, vi alla kan försöka & vi har miljontals försök på oss. Det enda som står i vår väg till att komma upp på fötterna, tillbaka på den rätta vägen, det är oss själva. För när livet ger oss känslan av hopplöshet & vi känner oss helt hjälplösa. Då är det upp till oss själva att välja emellan att lyssna på dom känslorna eller faktiskt titta på sanningen. Berättar vi verkligen sanningen för oss själva? Eller är det enbart känslor vi berättar om? 

 

Jag kan sitta & säga till mig själv hur dåligt jag kämpar - Känslan av att vara värdelös. Eller berätta hur jag aldrig kommer lyckas - känslan av att vara misslyckad. Att jag aldrig kommer få det jag vill ha för att blabla - känslan av att vara rädd att gå miste om. Jag kan berätta för mig i gåtor om hur jag känner men det beskriver inte vem jag är. För jag har kämpat, vilket påvisar att det finns en glöd. Jag har aldrig gett upp, jag har fortsatt, jag har letat nya vägar & lärt mig massor! Allstå har jag aldrig misslyckats. Jag kan vara hur rädd som helst men ändå har jag inte slutat. Känslor sätter inte en stämpel på vem jag är som person. Glöm inte att se vad som faktiskt sker. 

 

Välj dina ord med omsorg, för du vet aldrig hur det påverkar dig. Än hur din dåtid har varit, om du vill ändra den eller inte. Så var snäll mot dig själv & se sanningen, hitta inte på en massa skit om dig själv som inte är sanna bara för att dina känslor står & petar på din axel. Du är fantastik! & glöm aldrig de. 

 

 

All love, Rebecca